Journalismens Silly Season

Svenska Dagbladet förvirrar mig. Å enda sidan driver man en stenhård, uppenbart borgerlig linje i den inhemska rapporteringen. Inte för att det hjälpte fixa fram egen majoritet i riksdagen, men låt gå: det är en frisk fläkt i förhållande till alla radio- och TV-nyheter. Samtidigt driver man en linje som bäst kan jämföras med genomröd socialism när det gäller internationell politik, framförallt USA.

Först hade man en så kallad USA-blogg som drevs av socialisten Martin Gelin. Kommentarsfälten var överfyllda av arga kommentarer från utlandssvenskar som störde sig på Gelins, i deras mening, partiska, ensidiga och obildade analyser. Ofta var det korta, arga inlägg som endast citerade källor på den amerikanska vänsterkanten, eller rent av plagierade dem. Det visade sig sedan att man hade haft helt rätt. Utöver att skriva en patetiskt hyllande bok till Obama, så blev Gelin anställd av den rödgröna röran för hjälp med deras kampanj. Go figure!

Inte blir det bättre av trotjänaren Karin Henriksson. Det skulle inte förvåna någon om hon hade en del i Gelins anställning, då hon varit ansvarig för SvD:s USA-rapportering sedan stenåldern. Och sedan stenåldern har hon ställt sig på (i bästa fall) socialdemokraters sida, i värsta fall på rena socialisters. Senast så ska denna röda tidningspartisan flumma runt om hur det är “silly season” i amerikansk politik. Hon gör detta genom att först ljuga och håna republikaner, och sedan nämna någon liten bagatell från demokrater som hon sedan spenderar ett stycke att själv (!) försvara. Ensidigt och vinklat, visst. Men problemet med Henrikssons konstanta analyser är att de är så förblindade av vänsterns självgoda “klart vi har rätt, och alla andra är dumma!” attityd att de oftast blir tragiskt obildade och rent ut sagt barnsliga. Det är lite som en 15-åring som precis gått med i Ung Vänster ska skriva en arg insändare till den lokala tidningen i Arjeplog. Enda skillnaden är att Henriksson får mer medialt utrymme.

Å andra sidan är jag lite imponerad. En halvdan gammal journalist med djupa vänsterrötter ska sitta och rendera dom över en artikel som:

1. Är publicerad i en av världens främsta affärstidningar, med fullt stöd av ägaren.

2. Är skriven av en framstående akademiker som jobbat vid Stanford och numera är president av en kristen elitskola för högre utbildning i New York City. Dessutom bästsäljande författare.

3. Är uppbackad av (enligt Henriksson) en av de senaste årtiondenas mest framgångsrika amerikanska politiker, erkänd för sin kunskap inom såväl statsvetenskap som historia. Vänstertidningen Time Magazine person of the year, bland annat.

Det hela påminner ganska tragiskt om hur New York Times vänsterrabiata skribent Maureen Dowd skulle attackera en nyligen framröstad republikansk kandidat till senaten för att hon gillade C.S. Lewis och J.R.R. Tolkien. Stolpskott. Dessa två akademiska och litterära giganters inflytande inom alltifrån teologi till populärkultur kan det skrivas bok efter bok om. Aktivisten Maureen Dowd kan man avfärda med en mening: Karin Henriksson på steroider.

En sak som jag aldrig förstått är vänsterns fixering vid USA. Landet som blivit en världsmakt genom individualism, kapitalism och frihet drar till sig vänstermupp efter vänstermupp. Henriksson, Gelin, Bodström, etc. Alla vill njuta lite i glorian av marknadens bedrifter, samtidigt som de ska såväl snacka skit om landet samt försöka göra om det till ytterligare en socialdemokratisk välfärdsstat. Men faktum är att det redan finns dussintals socialdemokratiska välfärdsstater, från Frankrike till Grekland till Kanada till Mexiko tillbaka till Sverige. Däremot finns det extremt få länder där frihet istället för trygghet till vilket pris som helst är den starkaste ledstjärnan. Varför är vänstern så fixerade vid att släcka denna stjärna? Kollektivism? Galenskap? Illvilja?

Påminner mig om vad Ronald Reagen sa 1964.

“Not too long ago, two friends of mine were talking to a Cuban refugee, a businessman who had escaped from Castro, and in the midst of his story one of my friends turned to the other and said, “We don’t know how lucky we are.” And the Cuban stopped and said, “How lucky you are? I had someplace to escape to.” And in that sentence he told us the entire story. If we lose freedom here, there’s no place to escape to. This is the last stand on Earth.”

Att Henriksson och hennes typ har mage att ifrågasätta de som försöker stoppa Obamas socialism är rent ut sagt avskyvärt. Att hon sedan gör det på sedvanligt sätt, dvs som ovan nämnda arga 15-åriga Ung Vänster aktivist, gör det hela bara än mer pinsamt. Avgå eller byt tidning. TACK.

Advertisements

~ by Escaping Perdition on September 22, 2010.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s