Rayman har fel angående nämndemän

Kristdemokraterna har lyckats, mot all förmodan, föreslå något genuint genomtänkt och positivt. Jag pratar förstås om partiets (i all ärlighetens namn tomma) krav på att ersätta nämndemannasystemet med ett jurysystem där varje ostraffad medborgare har en plikt att delta. Tanken är varken revolutionerande eller radikal. Snarare är det en gammal, genuin och väl beprövad metod som på ett eller annat sätt existerar i de flesta demokratier runt om i världen. Även i Sverige föreslogs den via socialdemokraternas partiprogram för 106 år sedan. Radikal, DN? Knappast! Sveriges system, däremot, är udda och politiserat, något som inte hör hemma i en modern rättsstat men som verkar falla socialistiska regimer på tungan. Sanna Rayman har nu tyvärr valt att gå emot kristdemokraternas förslag. Raymans kritik går ut på:

“Att nämndemännen sätts samman politiskt är bara en sida av problemet. Den andra är att det över huvud taget inte är någon vidare idé att ge lekmän detta inflytande. På andra områden låter vi inte lekmän styra på detta vis, så varför göra det just i juridiken?”

Låt oss analysera det hela i tre steg.

Först, dagens svenska system. Det innebär kort och gott att de politiska partierna utser partitrogna de har förtroende för och ger dem juridisk makt. De sitter med vid brottsmål och familjemål, men även fall av tvångsvård och andra känsliga sociala ämnen. Till skillnad från andra länders jurysystem, så kan svenska nämndemän rösta ner domaren angående påföljder, och skriva personliga yttranden. Näst intill juridiskt obildade, med starka politiska åsikter, så är dessa individer jämställda med erfarna jurister. Säga vad man vill, men en 57-årig politiker är knappast snittmedborgaren i landet.  Argumenten som det socialliberala, socialdemokratiska etablissemanget ger att nämndemän är mer demokratiska eller avsevärt mer kunniga än medborgare är helt klart felaktigt, samtidigt som man medvetet politiserat hela rättsprocessen. Det hör givetvis inte hemma i en rättsstat.

För det andra, Raymans argument om att ta bort lekmän ur systemet. Juridik är ett socialt system för att reglera ekonomiska, personliga, och politiska relationer mellan medborgare, juridiska personer, etc. I en demokratisk rättsstat så är juridiken baserade på beslut fattade demokratiskt av politiker vars enda rättighet till makt utgår ifrån folket. Nedskriven folkvilja, det vill säga, efter att den destillerats genom otaliga kompromisser. Den kan likaså ändras, och gör det, när folkets vilja ändras. Därför är det av största vikt att lagar är skrivna av folkets representanter dels för att vara överblickbara, och dels för att överensstämma med den allmänna rättsuppfattningen. Därav kan vi härleda att

  1. om lagarna inte överrenstämmer med den allmänna rättsuppfattningen utan endast med ett partipolitiskt segment av befolkningen är de ej demokratiska eller försvarbara; och
  2. om lagarna ej är överblickbara är de ej förutsägbara, och därmed inte rättssäkra. Ett jurysystem, därmed, är den perfekta måttstocken för att se om en lag överlever ett möte med verkligheten.

Ayn Rand skrev, träffsäkert, att

There’s no way to rule innocent men. The only power government has is the power to crack down on criminals. Well, when there aren’t enough criminals, one makes them. One declares so many things to be a crime that it becomes impossible for men to live without breaking laws.

Så har givetvis också blivit fallet i Sverige, där allt och alla regleras av staten. Hur du uppfostrar barn, slänger sopor, bygger ditt hus, vad du får heta, eller vad som får läras ut är bara snöflingor i en lavin av regleringar. Det har blivit oöversiktligt, och det finns inte en av oss som inte oavsiktligt brutit mot säkert dussintals regleringar och föreskrifter. I vårt samhälle finns, vågar jag påstå, ingen som på rak arm kan rabbla upp alla domstolar vi har, deras syfte, och exakt vilka lagar de ska tolka. Ingen kan ens en bråkdel av våra lagar. Och så länge så är fallet kan och kommer det missbrukas mot befolkningen av de med politisk vilja och ideologiska mål. Ett jurysystem kräver transparens och översikt. Ett nämndemannasystem eller ens ett system med endast jurister kräver endast ideologisk lyhördhet.

För det tredje, viktigast av allt, så är det dags att prata om mänskliga rättigheter. Inte de socialistiska positiva rättigheter som numera expanderas dagligen till att inkludera att grannen finansierar såväl ditt könsbyte som ditt bredband, utan negativa rättigheter, det vill säga de som skyddar dig mot statens våldsmonopol och mot kollektivets övergrepp. Nämndemännen är givetvis politiskt aktiva och ej representativa och borde därmed avskaffas. Men att endast ersätta dem med allsmäktiga domare skapar ett massivt demokratiskt underskatt och underminerar likaså rättssäkerheten. Ingen har valt dessa domare, snarare blir de befordrade genom politiska kontakter och beslut. Vi röster på ett parti som väljer individer som i sin tur väljer nämnder som i sin tur väljer vilka domare som får mer makt. Det talas om att det finns “Seven Degrees of Separation”, att alla människor har band till varandra i sju led. Det är så att man får använda alla dessa sju om man vill komma nära det juridiska systemet, och än mer isolerat önskar såväl jurister som etablissemang att det blir. Out of sight, out of mind. Out of control.

Rayman anser inte att ett jurysystem är en lösning, och påpekar att i andra delar av samhället har vi inte heller direkt inflytande. Sant, och med fasansfulla konsekvenser. Vi kan inte, till skillnad från andra demokratiska länder, välja våra polischefer eller riksrevisorer. Inte ens våra folkomröstningar är bindande! Sverige, eller dess socialliberala eller socialdemokratiska  maktelit, tävlar i att omyndigförklara folket. Allt ska isoleras från väljare, men efter tillräckligt många lager isolering är det ingen större skillnad på att lägga en lapp i lådan vart fjärde år och att bara göra som Kina. All makt utgår från folket, och som Abraham Lincoln beskrev det så är “government of the people, by the people, for the people” en unik och oskattbar regeringsform. När man väljer att, som Rayman och resten av etablissemanget, infantilisera debatten och agera för att hålla rätten att delta och bestämma från folket på grund av att de inte är lika “upplysta” så kan man lika gärna bekänna sig till Voltaires dogm om den upplysta despoten. Rayman borde fråga sig själv om vi nu helt ska överlåta juridiken till jurister, varför inte göra slag i sak och överlåta politiken till statsvetare då “pöbeln” inte vet sitt eget bästa?

Expressen, en sällsynt korkad trasa till tidning, hävdar att KD:s förslag är “korkat.” Talande att det väller fram ur munnen på en tidning med bantningshets på en sida och larm om flickor med ätstörningar på nästa, med skrik om integritet på den tredje och detaljerad granskning av valfri artists snaskigaste hemligheter i extra stor font på sida fyra. Rayman skriver för en betydligt bättre tidning, men hennes argument håller inte bättre än kvällstidningens galla.

Sammanfattningsvis är lösningen på vårt demokratiska underskott enkelt. Att införa ett jurysystem där varje ostraffad medborgare har en plikt att vara med och bestämma skuld, och eventuellt till viss del påföljd, legitimerar juridiken. Dessutom ökas rättssäkerheten, då varje lag utgår ifrån folkets vilja. Allt annat är skenheliga försök att styra, tvinga, och underkasta ett folk man idiotförklarat. Socialism, det vill säga, i ett nötskal.

Advertisements

~ by Escaping Perdition on June 12, 2010.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s