Kompromissen mellan mat och gift

Ayn Rand hade många bra citat, och ett av de bättre är en kritik av mentaliteten att vi alltid måste kompromissa och acceptera de som inte vill oss väl. “I varje kompromiss mellan mat och gift är det bara döden som är en vinnare,” skrev hon. Jag kom att tänka på det här efter att jag fastnat på ett par (udda) analyser av de politiska motiven i Harry Potter-böckerna. Det är en intressant wiki-artikel, främst på grund av att den lyfter fram de avgrundsdjupa skillnader som existerar i vårt västerländska samhälle trots medias näst intill obrutna front mot ekonomisk frihet.

J.K. Rowling är till att börja med en socialist, röd ut i fingerspetsarna. Det är inget hon någonsin hymlat med, och hennes främsta idol är den engelska kommunisten Jessica Mitford. Rowlings privata värderingar pendlar mellan obildade och rent farliga för individuell frihet, men trots detta lyckades hon skriva böcker som på flera plan kan tolkas som försvar av en konservativ ordning där objektivt gott står mot objektivt ont, där byråkrati och censur förstör liv, och där rasism och “the greater good” leder rakt ner i helvetet. Bra. Hon blir till och med attackerad av en skribent på franska skräpblaskan Le Monde för att hennes uppmuntran av hälsosam tävlan uppmuntrar till en “nyliberal kapitalistisk världsordning”. Vad ska man säga, förutom att bara en socialist kan anse tävling något dåligt.

Jag vill då påpeka att man inte automatiskt borde ställa sig på någons sida bara för att någon man ogillar kritiserar dem. The enemy of my enemy kanske fungerar ett tag i krig, men inte gjorde Josef Stalin livet lättare för västmakterna efter andra världskriget. Jag menar, Stephen King älskar att slänga in gruppsex med 12-åringar som moraliskt stärkande stöd för sina huvudpersoner, och visst förtjänar han att bannlysas från civiliserade bokaffärer för detta. Men inte är Stephanie Meyers horribla Twilight-serie en bra guide till ett fungerande kärleksliv bara för att kvasi-pedofilen Stephen King nu anser att hon är en urusel förebild. Och Sarah Palin är ett skräckexempel från högerkanten som bäst borde glömmas, en björntjänst med gevär.

Problemet som ofta drabbar mig är att jag, likt de flesta med genuint borgerliga värderingar, har en för god uppfostran. Jag är artig och korrekt, och söker ständigt hitta den där minsta gemensamma nämnaren med de jag träffar för att bygga broar och skapa förståelse. Det är socialt, det fungerar, och det gör mig näst intill vansinnig. Man för en diskussion, hittar något litet problem, och nickar instämmande. “Ja, visst är det hemskt med dessa vårdköer, vart försvinner pengarna?” “Jo, lärarna har det tufft, de behöver mer resurser!” Trevligt och så konsensus-tryggt det bara kan bli i vårt avlånga land, men egentligen hade jag bara velat påpeka att jag inte ens håller med om de grundpremisser som vi diskuterar lösningar för.

Jag ser samma sak i ett makroperspektiv. Debattörer i svensk media som vill ha mer personlig frihet, mer ekonomisk frihet, är en negligerbar minoritet, och när de väl diskuterar framhåller de sina värderingar endast inom det dominerande paradigmet med murbruk av socialistiska axiom. När man väl accepterar vänsterns axiom som grundbulten för debatten har man redan förlorat. Vi ser det dagligen, då vi diskuterar hur offentlig välfärd bäst kan tryggas, när frågan borde vara om vi ens kan motivera att ha den. Förklaringen till detta i den politiska världen etableras enklast genom Hotellings lag inom ekonomi som säger att det mest rationella är att flytta sig så nära sin motståndare som möjligt, fast ställa sig bara lite bredvid. På så sätt tar man så mycket som möjligt av marknaden. Exempelvis moderaterna, som numera är socialdemokrater eftersom de vet att de per automatik tar alla till höger. Därmed är det enda rationella är att trycka in sig så nära sossarna man bara kan. Förlorarna är, givetvis, alla som inte står precis i mitten där båda parter eventuellt hamnar efter flytt, flytt, flytt.

Det har gått så långt att halva Sverige nickar sina huvuden instämmande när Johan Hakelius häller ur sig vad som egentligen är extremt urvattnat folkvett. Aftonbladet tar mitten i socialdemokratiska Sverige och alla till vänster. Det har blivit radikalt att inte vara fullständigt dum i huvudet! Och Expressens främste tyckare, Lars Lindström, har byggt en hel karriär på att låta genuint allvarlig och seriös när han inte kommer fram till något. Peter Hjörne i GP konstaterar då att vi har yttrandefrihet men vi borde frivilligt undvika att missköta den, som om detta vore något värt att diskutera, medan Gert Gelotte pratar om behovet av mer bistånd, mer bidrag, mer non-profit och plötsligt krigar han mot Hakelius genom att ställa sig ett steg åt vänster. Hotellings lag! Givetvis finns det ju rebeller. Peter Wolodarski ser nära femtio procents totalt skattetryck som en stor seger, men eftersom han ej förespråkar mer höjningar är han en lysande stjärna bland Sveriges högerliberaler.

Vad Hotellings lag ej förklarar är dock varför vi flyttat till vänster istället för endast åt mitten. Egentligen borde ju allt stabiliseras någonstans i mitten, eller hur? Så fungerar det ju i en fri marknad! Även nya aktörer rör sig gradvis in mot mitten efter ett tag.

Det är här Ayn Rands citat kommer in, för frågan om vänster eller höger är inte en enkel vägvalsfråga om lite mer pengar hit eller dit som media och politiker vill att man ska tro, där man sedan enkelt kan “ta tillbaka” de beslut som gjorts. Det handlar inte om vem som byggt bäst bil. Det handlar om vägvalet mellan mat och gift; valet mellan individuell frihet och individuellt ansvar kontra den mjuka despotism Alexis de Tocqueville varnade om för två hundra år sedan. “Giftet” är kvar i kroppen när man väl blandat det med maten. Parallellen är precis och exakt: vi har blivit så försvagade av statens paternalism att vi inte längre kan klara oss utan hjälp, och sedan lite mer hjälp, och sedan än mer hjälp. Och valfri person som läst rational choice vet att det finns inget maktglada politiker hellre ger än lite mer “trygghet” i utbyte mot lite mer makt.

Plötsligt sitter vi där vi sitter, och till och med socialliberaler börjar fatta att det blivit fel. Det har gått så långt att vi inte bygga en gäststuga utan politisk tillåtelse, att vi inte kan uppfostra våra barn eller tar hand om våra gamla utan att staten säger hur, var, och när. Flygtrafiken i hela Europa stoppades på grund av aska: inte på grund av att flygbolagen ville det, utan för att EU sa att ni ska lyda för ert eget bästa. Och givetvis finns det inte en kritisk röst mot denna centralisering av makt till politikerna.

Det är här vi kommer tillbaka, full circle, till JK Rowling. Bara för att en journalist eller författare eller politiker uttalar sig på ett sätt som man tycker är acceptabelt och inte direkt stötande innebär det inte att de förtjänar stöd. Det blir lätt så att man ställer sig på en mitten-vagt-till-höger personlighets sida bara för att alternativet verkar än värre, men denna villighet att kompromissa har varit katastrofal för Sverige och för Västeuropa. Vi har gått från en knapp tiondel av inkomsten i totalt skattetryck till hälften, men inte har vi färre fattiga, missbrukare, eller utnyttjade för det. Ungdomsarbetslöshet och psykisk ohälsa ska vi inte ens prata om. Och de enda lösningarna som hörs är hur staten borde agera, från höger eller vänster, och vips dricker vi i oss mer gift. Det enda valet är en liten dos i taget eller en större dos, men ingen vill få ett slut på injicerandet.

Lösningen är, som Reagan sa 1964, “simple but not easy”. Det handlar om att måla upp en linje och säga att den här vägrar vi korsa. Att vägra kompromissa. Och i Sveriges fall, där gränsen för länge sedan korsades, att trycka tillbaka staten och dess röda horder ur våra privata och ekonomiska sfärer. Främst av allt, det handlar om att vägra erkänna att kompromissande centrister och social-liberaler talar för oss, eller representerar frihet och våra värderingar, när de bara förespråkar en långsammare väg till samma socialistiska misär.

Våga vägra kompromissa, och våga vägra vara artig. I USA pratar man om “the Culture War” som rasat mellan individualister och kollektivister sedan Reagan tände på elden. Det halvt om halvt sliter nationen i tu. Bra, säger jag. Vi behöver det här med. Hellre en ärlig kamp än tyst kapitulation.

Advertisements

~ by Escaping Perdition on April 19, 2010.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s