Tankar om döden

Ett personligt inlägg.

Jag brukar inte tänka så mycket på min sjukdomstid nu för tiden, men en artikel i tidningen om en flicka vars far begick självmord påminde mig. För cirka två år sedan blev jag diagnosticerad med en allvarlig sjukdom där mitt immunförsvar fick för sig att det skulle slå ut vissa inre organ. Lite som en inkompatibel transplantation, fast utan transplantationen. Sjukdomen blev ibland bättre, men ofta sämre, och jag gick som mest på tolv olika mediciner samtidigt. Syftet med de flesta medicinerna var att slå ut immunförsvaret, vilket inte direkt ledde till roliga följder. Än värre, när immunförsvaret väl gjort sitt var insidan ett blödande sår. Det är inte särskilt kul när det forsar rent blod ur kroppen 20 gånger om dygnet, och du inte kan gå utanför dörren. Mot slutet var sjukdomen akut livshotande, och jag opererades till den grad att allt dåligt höggs ut. Mitt immunförsvar kollapsade helt då, och jag var utslagen i ett par månader av följdsjukdomar. Jag hade tappat nästan all muskelmassa i kroppen, och kunde inte gå själv.

För att göra situationen ännu roligare så hade jag tidigare varit student (sommarjobbat och vinterjobbat varje år) som ej tagit lån, bara bidrag. Jag hade direkt efter examen jobbat utomlands en period innan jag återvände hem till fästmön. Detta gjorde att jag inte var berättigad till någon sjukpenning. Det är okay, jag hade privat försäkring, men tro aldrig att jag kommer säga något gott om den så kallade svenska välfärden. Jag överlevde tack vare privata besparingar och privat sjukförsäkring, samt föräldrar och fästmö. Ett år liggande döende medan sönderarbetade läkare preskriberade mig minsta möjliga doser för att spara pengar, tills det blev värre och de tog i med lite större doser och lite mer mediciner, osv. osv. Anyway. Det är svårt att summera hela den eländiga processen, men en period funderade jag allvarligt på att ta mitt liv. Inte för att jag kunde göra det med tanke på att jag knappt kunde lyfta armarna, var fullpumpad med morfin, och hade 42 graders feber. Men hade det funnits aktiv dödshjälp hade jag tryckt på knappen “Ja tack”.

I efterhand har livet blivit mycket, mycket bättre. Jag har än bättre kontakt med vänner och föräldrar. Jag uppskattar varje dag, hur klychigt det än må låta. Tidigare var jag övertygad ateist, men vissa upplevelser jag inte tänker gå in på gjorde att jag har börjat långsamt och gradvis intressera mig för kristendomen. Jag vet inte om jag skulle kalla mig själv kristen ännu, men absolut sökande agnostiker. Kanske något mer. Livet nu är i många avseenden bättre än det var innan min sjukdom. Karriärmässigt går det kanonbra, fysiskt tränar jag 3 gånger i veckan, och jag är mer avslappnad. Denna bloggen hjälper definitivt som ventil. Jag är tacksam att jag har fått en andra chans. Och om ett par månader bär det av utomlands igen, vilket var lite av målet med den här bloggen. Escaping Perdition, det vill säga att fly från helvetet, var delvis min sjukdom, och delvis den grå, socialdemokratiska svenska vardagen som väger som stenar runt mina fötter.

Jag länkar för övrigt ej denna artikel till SvD. Den är för mig och för er som följer bloggen, inte en massa random-folk via Twingly som automatiskt registrerar alla länkar, verkar det som. Jag vet egentligen inte vad jag vill komma med det här, förutom att säga att trots enorma motgångar och lidande, trots inkompetent svensk sjukvård och cyniska välfärdsbyråkrater, så kan livet bli riktigt jävla fantastiskt. Jag tror det handlar om att inse att livet inte är rättvist, och att det enda vi kan göra är att själva välja hur vi vill agera och reagera. Ta det och gnäll, eller bit ihop och gå vidare. Ber om ursäkt om jag låter som Joel Osteen eller dylikt. Nu lunch med en god vän.

Advertisements

~ by Escaping Perdition on March 30, 2010.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s