Random Thoughts on a Saturday Morning

It has literally been ages since I wrote anything on this blog in English. It’s rather surprising, considering the simple fact that I feel more at home writing in English. Perhaps this is due to numerous years studying and working in the United States; perhaps it is due to the fact that most if not all relevant academic and business literature is written in English; perhaps the simple reason is that English better allows for in-depth arguments and thoughts. In many ways, Swedish reminds me of the laconic phrases of Ancient Greece in which the bare essentials are revealed with a bare minimum of words, made all the more complicated by the fact that, by my observation, Sweden is one of the most socially self-regulated societies in the Western world. Conformity is, after all, what breeds Swedish citizens, and thus being blunt would seem to be a contradiction.

Interestingly enough, the above mentioned theme of conformity versus blunt language is never better expressed than in the blogosphere, dominated in equal parts by the socialist left and the, often, racist right. The racist right debates in short, terse sentences often filled with crude, vulgar working-class Swedish, while the socialist left, often also working class it seems, is allowed a more sophisticated language. The final, third faction desperately striving to make an impact is that of the Swedish center-right liberals, who offer an admirable perspective yet are very often so boxed in by our linguistic and social limitations that they spend more time writing articulate defenses of their opinions rather than arguing forward. A political Maginot Line if ever there was one. In many ways, contemporary Swedish has become a language with a socialist or social-democratic bias, meaning that any attempt to use it for liberal thought is difficult; using it for conservative debate is next to impossible. I’ve often found myself hamstrung in this regard. Allow me to make an example below:

  • Rättvisa – This Swedish words for “justice” doesn’t mean justice in the sense of punishing criminals or getting what you’ve earned. Rather, it means “social justice”, the oblique Marxist concept of everyone’s right to an equal part in everyone else’s property, regardless of own effort. Unsurprisingly, the Swedish word for rights and entitlements is “rätt”. Although difficult to accurately translate to English or explain to foreigners, I’d say that entitlements such as socialized medicine and a housing allowance have become, by language, “just” in Swedish, while denying them on the grounds of the recipient not having earned them would be unjust.

This is repeated in most politically charged words in Swedish. The most basic, and most often repeated in Swedish-English classes, is welfare. It is hardly a positive word in the United States, but “välfärd” is one of the most beloved concepts in Sweden. Arguing it against it at times feels like convincing people that air is unhealthy. Considering the theme of my post, why then do I insist on writing most of my posts in Swedish? To be honest, I don’t know. Perhaps it is simply easier to reference the articles that most often catch my attention in Swedish newspapers in the same language they are written, rather than being forced to translate. I could blame it on the fact that most of my readers are fluent in Swedish, and often leave comments in that language. I simply don’t know.

What I do know is that this continuation of being bound and crippled by the Swedish language has steadily devolved the quality of my thoughts. Even the notoriously single-minded linguist and Marxist Noam Chomsky notes the power of language, and while English provides me with freedom, Swedish strives to keep me on a straight road leftwards. It is immensely frustrating to note how any and all attempts at critiquing the socialist paradigm is inevitably made to sound vulgar, as the only two options in Swedish are to be crudely blunt as per the extreme right, or to employ indirect labyrinths of emasculated rhetoric as per the center-right liberals. Neither option is appealing, and neither satisfies my need to pour my thoughts out to bear this Matrix-like society.

In my “about” page, I wrote a little over a year ago:

I’ve slowly come to realize that I’m not the one at fault, the one who is wrong for thinking that 300 million shouldn’t be spent on advertisements telling fathers to take out more government-funded paternity leave. And that a year of psychological care, coupled with broadband Internet, porn channels, and weekends off with paid leave to local bars isn’t a just punishment for rape. Or that loudly proclaiming to be “in need” or “offended” doesn’t qualify you as a better person deserving more than everyone else.

I can hardly open a newspaper or turn on government-run television without cringing anymore as more propaganda is poured down my throat from bleached smiles and “witty” pens. I have to bite my tongue to keep myself calm when yet another vapid torrent of politically correct lies is regurgitated around the coffee table at work or when political ideology is spouted as taken-for-granted facts at the group projects at the university or when the surest way to a top grade is to write a paper on the need for collective effort and sacrifice to expand the welfare state while reducing carbon emissions. Ten thousand lies are agreed upon daily by ten million people in a shared psychosis, all desperate to be a part of the collective.

In order to fit in, succeed, and avoid the whispers and gossip and biting comments, in Sweden you bow your head, you mumble how offended you are, and you conform. You, too, chant the ten thousand lies and your fellow students, professors, and co-workers nod their heads in collective agreement. And bit by bit, it is driving me insane.

Unfortunately, it seems that I’ve at times come dangerously close to forgetting this is a forum for my inner thoughts and frustrations, and instead simply becoming yet another victim of Swedish conformity screaming out their frustration in hate-filled sound-bites. There are hundreds of thousands of such blogs on the Internet, which is rather impressive considering our tiny population. The solution, I think, is to take a few steps back, take a few deep breaths, and stop letting the media determine what I write about. I’m going to stop simply commenting on the news, and once more begin writing down my thoughts, my ideas. The meditation of the Internet Age, one could say, while the Twingly-fueled system of commenting on others’ (left-wing) news is more like a quick cocaine hit, or the moloko of a Clockwork Orange. Too often, the anger isn’t even thought through, but a quick gut reaction to socialist bias. It isn’t important that the angle of counter-attack is philosophically sound, simply that there *is* a counter-attack. I dislike this turn of events for Escaping Perdition.

The good news is that this blog has helped me through some of the most difficult times of my life. Chronic illness and hospital visits, getting back on my feet, engagement, success at work while finishing up my MBA. And now, finally, another opening to go abroad in just a few months. Regardless of the different phases I’ve gone through with this blog, from introverted to philosophical to angry, my writing has enabled me to jettison that excess baggage and be civil and focused in my personal and professional lives. I rarely discuss politics with friends anymore, and never with co-workers. A huge success story, then, and one I aim to continue.

Happy 1+ year, Escaping Perdition. And to the readers, of course.


~ by Escaping Perdition on March 13, 2010.

4 Responses to “Random Thoughts on a Saturday Morning”

  1. Jag hade fram till för fem månader sedan aldrig läst- eller ens sett- en blogg. Jag hade naturligtvis inte lyckats undgå att höra talas om fenomenet, då det sedan några år tillbaka inte går att läsa en dagstidning utan att stöta på ordet “blogg”, men jag förstod aldrig vad hela hypen handlade om- varför skulle jag slösa bort min tid på att läsa vad några tomtar skriver på nätet när det finns redan alltför mycket annat viktigt och intressant att läsa bland alla de tryckta volymer som mänsklighetens stora hjärnor skapat genom seklerna?

    Till min inställning bidrog nog det faktum att de bloggar som medierna skrev om och hyllade tycktes inte handla om annat än totala oväsentligheter som skvaller, träning, smink och mode. Det övergick mitt förstånd hur nån har tid, lust och ork att läsa vad nån fjortis-bella skriver om sitt senaste läppsyl-köp eller sin nya handväska. Och då just denna och liknande bloggerskor och bloggare utnämndes till “årets bloggare” och andra nyinstiftade titlar, drog jag den logiska slutsatsen att om den typen av trams- och struntskriverier är det bästa bloggosfären har att erbjuda, då vill jag inte ens veta vad den har att erbjuda i övrigt.

    Tills jag en dag, efter att ha läst en artikel i nån av de stora dagstidningars nätupplaga (som handlade om ett ämne som engagerar mig starkt) fick upp ögonen för rutan “bloggat om artikeln”. Jag hade nog tidigare noterat att tidningsartiklar allt oftare har länkar till bloggar, men jag lyckades alltid ignorera dessa lika effektivt och naturligt som jag ignorerar annonser och reklam. Fram till denna dag för fem månader sen alltså, då min blick drogs till rubriken i bloggen som länkades vid artikeln, och jag klickade på den. Det var Escaping Perdition.

    Det var första gången jag någonsin läste en blogg och i takt med att jag läste igenom den inlägg för inlägg insåg jag att jag skulle bli tvungen att göra mig av med devisen att jag “inte läser bloggar”. Att upptäcka Escaping Perdition kändes som att hitta hem, så till den grad att jag var tvungen att tänka efter om jag inte hade blivit schizofren och startat en blogg utan att själv veta om det- dina ord kändes nämligen så bekanta från mina egna tankar att de lika gärna hade kunnat vara mina!

    Därför har jag heller inte kommenterat, förrän nu, då det känts onödigt att upprepa det du redan uttryckt så träffsäkert i dina inlägg. Men nu tyckte jag det var dags att markera min närvaro och mitt stöd så att du vet att du inte är så ensam om att störa dig in på bara benstommen på det svenska samhällets förljugenhet kring den marxistiska indoktrineringen, vars ideologi upphöjts till både utgångspunkt och mål samt evig sanning, och som därmed genomsyrar samhällets alla sfärer- och allt elände som härrör ur den.

    Du har i mig en trogen läsare, so keep up the good work!

    P.S. Efter att ha förlorat bloggläsar-oskulden här, har jag surfat runt på en del andra bloggar, funnit en del inlägg jag gillat, men det är bara Escaping Perdition och Tanja Bergkvists blogg som jag funnit värda att följa regelbundet.

    • Tack! Jag lovar att även i framtiden försöka hålla mig från diskussioner kring kläder och smink, men om jag får ett bra bud från Abercrombie kanske jag ändrar mig. Men i all ärlighetens namn betyder det du skriver jättemycket. Jag har gott om vänner och än fler bekanta. Utav alla dessa är det dock endast fyra, fem stycken jag kan prata politik, filosofi, ekonomi med utan att behöva debattera eller hålla igen. De övriga diskuterar man sport, spel, jobb, humor med. Kul, men otillräckligt. Och tyvärr har alla utom två av dessa fritänkare lämnat landet. Det känns stärkande att veta att det finns andra där ute än en själv som känner att de inte passar in i den (röd)gråa massan.

      Jag hade i all ärlighet aldrig hört talas om Tanja Bergkvist förrän du nämnde henne, men har bookmarkat hennes blogg och börjat läsa. Intressant, seriöst. Hennes resumé får mig att känna mig slö! Mycket fokus på könsroller. Jag är själv inte så insatt i ämnet, men blev vagt traumatiserad av en delkurs i statsvetenskap för flera år sedan som utgick ifrån queer- och gender-perspektiv. Jag läste likaså Marklunds bok “Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra”, där det fanns ett skrämmande exempel från ett dagis där killarna knappt kunde artikulera sina behov, utan grymtade tills tjejerna hjälpte dem.

      Å andra sidan gillar jag inte att på blodigt allvar dela in folk i kollektiv och grupper, vilket är något Bergkvist också verkar kritisera. Inget väl har någonsin kommit av det. Möjligtvis att a la Ayn Rand dela in folk som skapar värde och de som snyltar värde via tårar eller hot.

      But I’m rambling. Tack igen!

  2. Tack för en mycket bra artikel! Personligen skulle jag gärna se den i pappersformat i någon av de mer etablerade tidningarna vi har här i Sverige. Frågan är väl om de kan tänkas ta sådan kritik. Idén skulle väl annars kunna tänkas passa bra som avhandling? Jag har själv funderat över hur det svenska språket påverkas, speciellt med tanke på den låga nivå som hålls i de mest lästa tidningarna. Utöver detta vill jag bara påpeka, som Aurora skriver, att din blogg alltid håller hög standard och är en av de få jag kikar in på dagligen. När jag ändå skriver vill jag passa på att rikta ett tack till Aurora för tipset om Tanja Bergkvists blogg, som förvånansvärt nog också verkar ha ett intresse av fysik! Yay!

    • Tackar, tackar Rasmus! Intressant att du har ett intresse för fysik. Är själv endast populärvetenskapligt kunnig, trots stor respekt för ämnet och ett par yrkesaktiva vänner. Jag kan starkt rekommendera Big Bang Theory om du har ett par timmar att slå ihjäl med Chalmeristisk humor.

      Angående språk så blev jag för ett par år sedan (tyvärr) exponerad för en typ av idékritik benämnd “diskursanalys”. Syftet med tekniken är att bryta ner argument inte bara via de fakta eller uttryckta åsikter som används, utan med hänsyn till vilket språk som används, vilka ord i vilka sammanhang och så vidare. Intressant grundidé, men baserad på en förvånande pervers kommunist vid namn Michel Foucaults teorier, så givetvis populärt inom samhällsvetenskapen. Individen jag diskuterade ämnet med blev förfärad när jag använde samma metod han förespråkade för att påpeka den blodröda tråden hos de journalister han vildögt hävdade var konservativa eller högerliberala. Fikat avslutades med ett “ja…. ummmm… det är ju förstås en oexakt vetenskap” från stackaren. Suck.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )


Connecting to %s