Världsmästare i daltande

Man vet ju inte om man borde skratta eller gråta när man läser frågorna i tidningen efter att en mördare brutit ihop i rättsalen och åkt till sjukhus. Stackars litet monster. Kanske borde tänkt på att folk kan må dåligt innan han mördade? Nåväl, vad sägs om följande fråga:

TT: Har han fått tillräckligt stöd under rättegången?

Tydligen har aset förutom föräldrar och advokat också ett gäng socialarbetare där. Socialtanterna är där för att han ska må bra och vara lycklig, förstås, och så att han snabbt klarar av de 5-6 månader på fritidsgård han kommer få som straff.

För helvete, Sverige! När suddades gränsen ut mellan offer och förövare? När blev det okontroversiellt att behandla en mördare som en stackare som behöver hjälp och stöd? Det är ju sjukt! Lås in mördaren tills han dör av ålder, så blir alla lyckligare, och säkrare.

//UPPDATERING//

Läste precis en mer ingående artikel i DN om det här. Herregud!

“De här unga personerna befinner sig i en väldigt utsatt situation. Att framträda i en miljö de inte alls är vana vid, att berätta offentligt om sådana här hemska saker som de har upplevt och samtidigt stå emot massmedias tryck är oerhört påfrestande” följs av frågan om hur dessa små mördaare ska få mer hjälp. “Det är inte lätt. Det gäller att förklara för dem hur rättegången går till, varför de måste lämna sina berättelser en gång till och ge dem den tid som behövs. Man måste undvika all formalitet, söka ögonkontakt och få dem att förstå att det inte är den tilltalade själv vi tar avstånd ifrån utan det är gärningen som åklagaren påstår.”

Tillåt mig vara den första som säger att jo, vi tar inte avstånd bara från dina handlingar, vi tar avstånd från dig. Du är en mördare, och du har frivilligt gett upp din rätt att existera sida vid sida vid oss andra i samhället. Punkt slut.

Advertisements

~ by Escaping Perdition on August 20, 2009.

6 Responses to “Världsmästare i daltande”

  1. Amen till det 100% sant.

  2. Rättegången och straffet är helt olika saker. Straffet har inte börjat än. Nu är det rättegång.

    Målsättningen just nu är inte att straffa, målsättningen nu är att rättegången ska bli formellt korrekt. Antag t ex att mördaren är nån annan, nån som hotar och tvingar killen att erkänna ett brott som han inte alls har begått. Rättegången måste undersöka den möjligheten, och en mängd andra möjligheter.

    Det är en allvarlig sak, att statens har rätt att straffa en person bl a genom frihetsberövande. Det får inte ske lättvindligt. Staten får inte straffa på lösa grunder, det är strängt förbjudet. Staten får bara straffa efter en korrekt genomförd rättegång som uppfyller hårda krav på bevisning och mycket annat. Dessa regler finns för att staten inte ska missbruka sin makt.

    Därför räcker det att domstolen gör ett enda viktigt formellt misstag så blir hela domen ogiltig. Och därför måste de som arbetar med rättegången se till att rättegången går att genomföra och blir korrekt.

    Det lyckas dom inte med om killen är helt borta i ångestattacker. Om dom pressar på för mycket i ett sånt läge finns risken att domen efteråt deklareras vara ogiltig, t ex för att man inte lyckats utreda bortom all rimlig tvivel om han hotats och tvingats erkänna, eller för att killen inte fått de möjligheter som formellt krävs för att försvara sig.

    De som arbetar med rättegången ska arbeta kyligt och lugnt, bit för bit, gå igenom vad som hänt tills hela pusslet är omsorgsfullt färdiglagt. När allt är bevisat bortom all rimlig tvivel kommer man till nästa steg, som är att bedöma vilken påföljd lagen kräver. Resultatet av allt detta blir en dom, med noggranna och detaljerade motiveringar.

    Först när denna dom har fallit är killen i lagens mening skyldig. Innan dess har staten ingen rätt att straffa killen. Och innan dess vet vi faktiskt inte med säkerhet om han t ex hotats och tvingats erkänna.

    Visst sker fel och misstag i rättsväsendet, men det är inte fel att man kyligt och lugnt gör allt man kan för att rättegången ska bli korrekt.

    Påföljden är en helt annan sak, något som kommer efteråt och verkställs av helt andra personer. Hur påföljder ska se ut bestämmer riksdan.

    • Självklart måste vi ha ett rättssystem som har hög trovärdighet, spärrar, och skydd för de åtalade. Vem är emot det, egentligen? Det finns dock en stor skillnad mellan att vara korrekt, och att vara överdrivet tillmötesgående mot en potentiell mördare. Det här är det allvarligaste som finns i samhället, och att reducera det till en tävling i snyftande som reportern och juristen gör är osmakligt.

  3. Empati? Om man verkligen besitter denna egenskap kan man faktiskt känna även med en mördare. Det är knappast så att han sitter och skrattar och mår bra av sitt dåd. Han är en människa av kött och blod som garanterat skulle ha valt en annan väg om man han fick en ny chans.

    Sedan är frågan vad har kriminalvården för uppgift – att straffa eller att bota? Är det viktigare att brottslingarna lider för det de gjort än att de blir friska fungerande människor igen?

    Dessa saker står inte ens mot varandra när man tänker efter. Om man blir en frisk fungerande människa igen efter att ha begått ett sådant dåd kan jag lova att man har hjärnspöken att kämpa med resten av sin tid på denna planet då man har förstått hur vidrigt brott man har begått när man berövade en annan människa livet.

    Jag säger inte att de som gjorde det ska komma undan, men när jag läser om den här historien så ser jag bara offer. Tre offer. Två av dem hade valet att inte bli offer medan den tredje berövades livet på ett väldigt grymt sätt. Men det finns ändå bara förlorare.

    • Jag håller inte med. Att känna empati med mördare är inte en bra sak, snarare kanske början på någon typ av psykisk sjukdom man borde få vård för. Kriminalvårdens uppgift är delvis att straffa, delvis att bota, men främst av allt ska den se till att skydda oss vanliga medborgare. Det gör den inte genom att släppa ut misshandlare, våldtäktsmän, och andra rovdjur på våra gator efter endast ett par månader.

      Jag är för övrigt lite skeptisk till alla dina uttalanden om hur mördare känner innerst inne, att de aldrig kan finna ro, och att de inte är okay med vad de gjort. Det låter mer som om du försöker förmänskliga dem till att bli som vanliga, sunda människor som bara gjort en dålig grej. Så är det ju förstås inte. Vanliga, sunda människor mördar inte. Det krävs något alldeles extra i divisonen “Ondska” för att beröva en tonårsflicka livet bara för att ett par SMS sa till dig att du borde göra det.

      • Nu har du inte läst vad jag skrivit ordentligt. Jag skrev nämligen att:

        “Om man blir en frisk fungerande människa igen efter att ha begått ett sådant dåd kan jag lova att man har hjärnspöken att kämpa med resten av sin tid på denna planet då man har förstått hur vidrigt brott man har begått när man berövade en annan människa livet.”

        Jag utgick alltså från förutsättningen att man fått den vård som krävs för att förstå vad man har gjort och vilka konsekvenser det har för offren och samhället.

        Empati bör man kunna känna för vem som helst – sin SYMPATI däremot ska man kanske vara lite försiktig med att dela ut.

        Självklart kan även mördare må dåligt och lida.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s